haveyoumetmarge

Ett år äldre ska man då vara nu, eller kanske när jag vaknar upp... skitsamma. Efter att ha minglat i Skell och Oslo i 10 dagar i början av juli, och sedan kommit på att utan att jobba blir det varken cash på kontot eller i plånkan så har jag väl mer eller mindre jobbat sen jag kom hem. Var sjuk i helgen och har haft nåt så djävulskt (what up SKELL!) tråkigt de senaste dagarna. Nu blir det vartfall kalas imorgon med mat och dessert, dricka och musik och sedan lite utgång. Jag verkar alltid tro att jag är nån slags supervärdinna med chockartade matlagningsskills tills jag kommer på mig själv med att jag knappt kan koka ris, eller ens använt ett kök under de 2,5 åren jag räknar mig själv som hemmaflyttad. Sen är allt för sent när jag redan börjat bjuda in folk, tappat räkningen men ändå sagt att mat, ja det blir det... Plus att jag är ett galet städfreak som har vänt på dygnet. Tur att det blir vin imorgon.

Jaaa, da var det meningen att man skulle dra igang nan slags reseblogg har... Sitter med nagra klibbiga tjejer inne pa ett internetcafe i Langkawi som ar en o i Malaysia. Maste ju helt arligt saga att man far en gnutta prestationsangest av Joannas och Ankis paradis/feelgood-blogg med deras lilla ''forsprangsresa'' i Soderhavet (de var inte alls chokladbruna och vi blekfeta eller sa nar jag och Emelie motte dem i Kuala Lampur forra veckan), men ni 3,1 redan befintliga lasare ska fa lite att lasa tankte jag!

Vi har varit pa denna o i ca en vecka och nar man forst korde in med taxin fran varldens minsta flygplats till Cengang Beach dar de flesta backpackers bor, sa var det val inte paradiset nummer ett man sag framfor sig, men desto fler dagar vi har varit har desto mer foralskade har vi alla fyra blivit i on. Av de som semestrar har ar det inte bara vasterlanningar utan tursiter fran hela Asien, vilket ar annorlunda men ratt coolt. Majoriteten av de som bor i Malaysia ar muslimer, men har pa on samsas folk fran hela jorden (fran var sida av jorden ar dock 98% svenskar, som vanligt, dock ovantat just har, eftersom att ingen av oss ens hade hort nat speciellt ens om just denna o) och folk ar ratt harmoniska.

Var forsta chock var nar man inte kunde bestalla in ol pa den forsta restaurangen vi var pa (minus), var nasta overraskning var att man fick ta med sig ol in fran affaren om man ville (plus) och att olen kostade ca 3 norska kronor (+++++). Kuriosa ar aven att den lokala olen i detta land ar Carlsberg, bara att acceptera och klunka i sig.

Under de dagar vi har varit har sa har vi hangt med en norsk kille som hette Kim, han var liksom en i ganget nu, innan han stack till Thailand idag. Vi har hunnit gora ratt mycket under dagarna. Allt ifran moppetur kring hela on da vi akte Cable Cars som ar som en hoghojdsbana som gar over en Geopark. Forsta stoppet var pa 500 moh och nasta pa 705 moh. Jag som far svindel av att sta en meter over sand hade en skrack- men fortfarande sjukt cool upplevelse. Vi sag samma dag massa apor overallt och badade pa andra strander an var... Emelie holl pa att kora pa en hona med moppen men ingen dog sa slutet gott, allting gott.

Vi har aven akt jetski (igar, och vi har alla fyra sjukaste traningsverken... sorgligt) vilket var skitkul och sa har vi varit och sett pa ett vattenfall som var nagat av det finaste jag har sett. Pa forsta stoppet var det ett klassiskt vattenfall dar man kunde bada och dar var det en jattevacker utsikt. Typ 24563524362 trappsteg hogre upp sa var nasta stopp, dar det hade bildats som en naturlig rutschbana i bergen av allt vatten sa dar gled vi ner och hade det javligt kul och soft. Det kryllade av apor runt omkring oss och vi hann se lite Alfahane-brak och annat skoj. Nar vi val var nere skakade benen sa mycket av alla trappsteg att jag funderade pa att kora rullstol resten av resan. Mjolksyra? Vem fan ar du din onda javel?

Forutom detta finns kanske varldens softaste reggea-inspirerade barer dar vi bor... Little Lylia's och Babylon. Agaren till Little Lylia's ligger i sin hangmatta hela dagarna och bara njuter av livet i sina rastaflator... Coolt coolt.



Om ni inte visste det sa har vi skapat en ny programserie har som ar an blandning av Baren, Paradise Hotel, Villa Medusa, Bonde soker fru, Robinson, Big Brother och lite annat. Jag ar progamledare och vi kor 'o'rad nar jag kanner for det... jag bestammer hur allt gar till och Joanna blir utrostad varje dag =)

Nu ar alla hungriga och trotta pa denna lilla sal, sa vi ses nar vi ses babies! PUSSEN era bleka javlar.

Om mindre än en liten vecka så är jag utomlands, och kommer att vara där en stund. Är så glad och spänd, men samtidigt känns det sjukt konstigt att man kommer att vara borta från allt. Behöver komma bort så himla mycket. Tycker verkligen om att vara här, men känner på nåt sätt hur jobbigt allt är i hela kroppen. Oroar mig för jättesmå och töntiga saker hela tiden och känner att tiden innan jag kommer att åka iväg är alltför kort och att jag inte kommer få tid för nyårsfirande, packning, städning, (att jobba), att handla, att dona, att andas, att åka förbi Stockholm och samtidigt säga hej då till allt. Den här resan kommer att göra mig så gott, men just nu, i denna stund, känns allt jobbigt.

två små skitsms... ingen grej. men ändå de största. två meddelanden via moderna brev men tusen blickar och nån miljon meddelanden, fast i kroppsspråk. detta är en snedbajnsing i dina ögon... vem fan är jag? ingen, inte ens den jobbiga längre. lägre ner i din lista.

vill, vill, vill... aldrig, aldrig, aldrig. känner inget längre. den bitande kylan mår jag bra av, för då känner jag iaf av nånting. du är inte ens du. jag måste nog älska smärta, för annars hade jag aldrig låtit mig hamna här. jag har ett destruktivt beteende mot mig själv.

jag vet, jag är noll. och det börjar lossna.


hoppas att thailand gör mig bättre. gör så att jag får känsel i fingrarna igen.





en gång i tiden gillade jag att skriva, att uttrycka mig. jag hatar detta. eller nej - jag är likgiltig.


när tog jag det här tåget?

Skulle vilja kunna tycka till så som jag gjorde när jag var yngre. Verkligen bli arg eller upprörd för någonting jag tyckte var fel, eller brinna för något jag stod för. Jag har knappt tänkt på att det är val snart, och började nästan tänka på om jag skulle orka rösta eftersom att jag bor i Norge nu och att allt verkar så krångligt. Hur kunde jag tänka så? Dels har jag aldrig fått rösta förr, och som jag har stört mig på de som inte ens har tagit vara på sin chans att tycka till. Självklart ska jag rösta. Har kollat på någon dokumentär och läst lite galenskaper om SD, men är inte alls insatt. Ska läsa på lite mer men fyfan vad dumt av en att inte ens rösta. Att inte rösta blir ju som att låta vem som helst vinna, att inget ens spelar någon roll. Självklart finns det antagligen inget parti man kan hålla med till 100% om allt, men de viktigaste frågorna kan man i alla fall gå efter.

Sverigedemokraterna gör mig så otroligt rädd. Eller rädd kanske inte är rätt ord, men med tanke på hur intensiva de verkar vara på att varva nya röster och medlemmar så tycker jag att själva tanken på att de ska vara med i riksdagen (kom igen, och få ha något att tycka till om på riktigt?) tycker jag är väldigt skrämmande. Jag kan självklart tro att en del av de som ska rösta på SD inte är lika galna som många framställs av media och tycker självklart att alla har en rätt att ha en åsikt. Det jag blir rädd för bara är att partiet inte känns helt seriöst om ni förstår vad jag menar. Var och varannan dag får man höra om någon som måste hoppa av partiet för någon osmidigt eller rent ut sagt idiotiskt som sagts eller skrivits. Det blir väldigt mycket förklara sådant som publicerats och som kanske verkat som en bra idé i skrivande stund, och få allt att låta mildare och snällare än vad som faktsikt framställts. Jag såg på en dokumentär där man fick möta flera personer som ska rösta på SD att de inte ens var intresserade över huvud taget av partiets politik, utan snarare verkade väldigt främlingsfientliga, ibland rent ut sagt rasistiska och oinformerade och obildade om sanningsenlig fakta. Flera av de som intervjuades tyckte inte att vad partiet stod för spelade någon roll, förutom att de stod för att de inte ville ha in fler invandrare, och de flesta verkade vara väldigt rädda för invandrare i helhet, det trots att majoriteten av dem bodde i områden med nästan inga invandrare.

Ett parti väljer inte hur deras anhängare ska vara eller vad de ska stå för, men just i detta fall känns det som att så mycket rädsla och fördomar finns bland väljarna till SD. Även fast det finns klar och tydlig fakta som motsäger sig så mycket av det som SD:s väljare står för, så har man redan bestämt sig, och allt detta gynnar självklart SD i slutändan, ett parti som inte ligger i tiden.

När jag läser en del uttalanden utav människor av rasistisk åsikt vill jag bara blunda och när jag öppnar ögonen igen så ska allt vara borta, för det känns som ett skämt, att det inte kan vara allvar.

Något som SD däremot kan välja är hur de får med fler personer till partiet. I samma dokumentär som jag diskuterat tidigare så fick man se hur en partirepresentant åkte över till Gotland för att starta upp SD även där. De människor som samlats för att höra på vad representanten hade att säga hade mest lust att diskutera lokalpolitik, och inte konstigt det, eftersom att Gotland förmodligen är det minst invandrartäta området i hela Sverige. Trots det tyckte denna person från SD att de absolut kunde starta upp ett SD på Gotland och få med massor av människor till SD, som alltså skulle rösta för invandrarfientlighet men sedan hemma bara sitta och engagera sig i sådant som rör deras egna vardag och liv, alltså inte alls sådant som partiet i helhet skulle kunna ha något med att göra alls, någon gång.

Jag blir skrämd, rädd, irriterad och faktiskt förvånad över hur mycket fördomar som finns. Alla har fördomar, men att sedan låta det gå så långt som att människor som låter fördomarna gå till starka åsikter och sedan till handling, och hela tiden se allting genom två små kikhål, att de människorna ska få sitta där och rösta på hur vi har det, hur våra barn ska ha det, hur saker ska utvecklas (eller kanske inte...) tycker jag är helt sjukt.

Ta mig inte för en psykopat nu, men att bara för en liten stund låta allt vatten i hela Sverige bli smutsigt. Låt det falla bomber över dina släktingars hus och över ditt jobb någon gång i veckan. Låt dina närmsta hamna i arrest för en politisk åsikt de har. Låt just dig och dina familjemedlemmar få en chans att fly till ett annat land där denna orättvisa inte finns, du kan inte förstå att just du fick överleva, att du fick chansen till ett nytt liv. Låt just du bli nekad ett jobb i det nya landet, eftersom att blond och blåögd, är man det så måste man ju vara allmänt blåst. Och dina vanor och traditioner, varför ska du hålla på med sånt när det redan finns en livsstil på det nya stället? Låt till sist beskedet komma om att njae... den här underbara platsen utan soldater eller bomber, det landet tyckte att faktiskt så har vi redan så mycket folk här, och här ska inte du komma och vara i vägen och ta upp plats, bostad och jobb. Tillbaks till eländet, du har väl ett eget land? Kan du inte bara åka hem?

Nutid.

Idag har jag sovit bort exakt hela dagen, men har faktiskt ätit en riktigt bra frukost, och ska tvinga mig själv att lägga mig i alla fall i någorlunda tid. Helgen har varit helt fantastisk, Robin kom hit helt spontant och det har varit så sjukt mysigt. Emelies helt underbara Amanda har flyttat in med oss och det känns hur bra som helst. I lördags var vi och såg på Melissa Horn och Lars Winnerbäck som hade spelning uppe på Operataket. Robin köpte biljetter åt oss samma dag, men det var nog en av de mysigaste kvällarna jag har upplevt, fyfan vad härligt det var. Amanda hängde också med, och annars var det ett härligt gäng från jobbet där. Igår jobbade jag, men var faktiskt ute och joggade innan! Det var nog något av det jobbigaste jag har gjort och jag ville spy efteråt, men det kändes så jävla bra efteråt. Känns som att detta kan bli en bra period.

Nu ska jag och Amanda sätta på oss snabba brillor och kolla på Step Up i 3D.

PUSS.

Om allt går som det ska så kommer jag vara väldigt glad ikväll!!!!!!!!!!

Återkommer senare.

Mors då.

I år längtade jag till hösten redan i maj... nej men. Tiden här i Oslo har varit den mest fantastiska. Jag har träffat så otroligt många bra människor, hittat en stad och ett jobb jag älskar. Lärt känna mig själv bättre. Ändå har denna sommaren varit något av det långsammaste jag någonsin upplevt. Hade antagligen känt samma känsla var jag än hade befunnit mig, men saknar glädjen över livet. Jag var inte den mest hälsosammaste eller piggaste människan i vintras, men jag hade kul! Jag tyckte livet var mysigt. Jag var olyckligt förälskad i någon och det tog mig säkert ett halvår, om inte längre, att komma över det. Men jag kände något i alla fall. Jag kunde gråta, jag kunde skratta, jag kunde hata och jag kunde förlåta. Jag tror att jag är olyckligt förälskad i någon nu med, men jag vet inte helt. Denna person kommer jag aldrig att få - it's a cruel thing you will never know all the ways I tried - själva förälskelsen började nämligen med att jag insåg att personen aldrig skulle vara intresserad, och sen förstod jag att jag själv var det. Det är inte den bästa känslan i magen att hålla sig från att ens prova på eller försöka något, att det bara är att inse hur otroligt naiv och patetisk man är. Att det är lika bra att inte ens se på personen i fråga, för den värmen man får i kroppen och fjärlilarna i magen inte ens är värda att känna. Man blir så liten. Att höra ditt namn eller få veta att du var där eller här, bara höra något relaterat till dig får mig såklart att reagera lite... Jaha, var han där... jaha, vad sa han då? Men har lärt mig att bara inte göra det, att det fan inte spelar någon roll. Ja, jag vill också bli uppskattad, vill också känna mig gillad, vill också ha någon som skulle bli extra glad av att se just mig. Det är garanterad inte du. I min mage bor en pistol som alltid är laddad och det lilla hopp om dig som någonsin lyckas smyga fram avlossar automatiskt skottet som tar död på allt opassande, det som inte är välkommet. Jag hatar att jag känner så här. Men jag orkar ju inte känna något, så allt går otroligt segt fram. Snälla, spola fram nu.

Jag är rädd för att det alltid kommer kännas så här. Jag är rädd för att alltid vara trött. Jag är rädd för att aldrig ha ork. Jag är rädd för omvärlden, jag är rädd för mig själv.

Jag är inte glad. Jag är inte ledsen. Jag är inte olycklig. Jag är inte lycklig. Jag vet hur mycket allt omkring mig betyder... familj, vänner, hälsa, jobb. Just nu kan jag bara inte känna nåt, ingenting överhuvud taget. Jag vågar knappt lämna mig med mig själv, hjärtat börjar slå så otroligt fort och jag vet inte hur jag ska få stopp på tankarna som bara pumpas ut i mitt huvud, som får mig att oroa mig för allt, som aldrig får mig att koppla av. De där tankarna blir nästan som onda andar. Tror att det är därför jag inte kan sova eller bara göra ingenting, jag ser på tv-serier, läser eller kollar på film hela tiden när jag är själv, för att slippa tänka.

Ingen annan kommer kunna göra något åt detta. Och jag vet inte hur man gör. Världen känns inte mörk och inte ljus... bara grå.

Mycket och ingenting alls har hänt. Vaknade upp i morse vid elva när Empolio kom hem från jobbet (hon slapp, lyckosamma jävel), och var aspigg (ja, det är meningen att ni ska bli förvånade). Bestämde mig för att göra pannkakor (stig förvåning, stig) och vad fan händer? Lyckas bränna en pannkaka. Vad fan är oddsen för det egentligen? Jallafall. Brandlarmet tjöt igång och nu menar jag inte bara i vår lägenhet. Det låter som att jorden håller på att gå under och att man blir varnad, att ligg era jävlar, ligg som ni aldrig gjort förr, snart dör ni. I varje lägenhet i hela trappen låter det som att man ska dö. Så jag tvingar upp Empolio på en stol (skulle aldrig nått själv) för att klicka bort det. Funkar självklart inte... ringer Mr K (vår hyresvärd) i panik. Till slut förstår jag att det finns en jävla brandcentral en trappa ner och där står en faktiskt helt ok kille (vart har du varit under dessa månader?) och ska skruva av larmjäveln. Samtidigt springer det ut en småbarnsmamma, asorolig för att det antagligen brinner och en annan granne frågar vad som hänt.

Ja, där står jag då i min slita "Stadium says relax"-t-shirt och rosa sidenpyjamasbyxor med rosa stjärnor i olika nyanser på i storlek 158-164 (total sanning) och erkänner att jag bara skulle göra pannkakor. Ligga med grannen? 86. Förutom denna lilla incident så har vi ju även fått en klagolapp upptejpad på ytterdörren efter en "stillsammare efterfest"... Inbjudna till nästa grillning på gården? OFF-fucking-COURSE, eller kanske inte.

Ja, annan intressant kuriosa är att en gäst på jobbet satt och slickade på senaps- och ketchupflaskorna på bordet. Inga konstigheter.

Loggar in nångång då och då här och tänker att jag ska få något skrivet, men jag vet aldrig vad jag ska ordbajsa om den här gången... Haha, kul ord egentligen, ordbajsa (tack för alla MVG:n, kära förmåga). Anywho.


Den här sommaren har varit plus/minus-noll. Inget har hänt, alls, överhuvudtaget. Har längtat efter något, kanske någon. Har inte haft kraft att ta tag i min längtan. Min favoritsysselsättning har varit att sova eller kolla på serier. Jag har inte badat en endaste gång, inte ens grillat. Har inte haft på mig badkläder ens. Har jobbat sisådär mycket. Har druckit en skvätt nån gång då och då. Har filosoferat lite, gråtit en skvätt nångång och fått mig några underbara stunder med härliga människor och skratt. Men allt är inte här. Jag är ju här, men jag har ingen aning om var här är. Eller vart jag ska. Blir stressad av alla andras stress inför framtiden. Längtar hem till mammas famn. Till mina systrars skratt och mina bröders kärlek. Jag orkar inget längre. Det skrämmer mig. Men jag orkar inte ens bry mig om att jag inte orkar nåt. När ska jag sluta vara trött? När ska jag börja känna nåt igen? Ingen aning. Jag är omringad av så många bra människor, så många härliga personligheter och bra vänner. Ändå har jag inte kunnat ta nån till mig, har inte kunnat anstränga mig. Kan bara tänka på att utan Emelie hade nog denna sommaren inte gått, inte alls lika bra i alla fall. Tack sötis för att du aldrig i ditt liv skulle kunna döma, varken mig eller en främling. Du får mig faktiskt att öppna ögonen, lite mer varje dag. Jag ser de små sakerna du gör för mig, även om du inte ser att jag ser.

PUSS.

Empo med sin nya, inte så high-tec-mobil, ska radera ett nummer som blivit fel och utbrister: "FAN, den frågade inte ens om jag ville radera, detta kommer gå ILLA".

Då tänker jag: "Empolio Marge, var inte rädd för att skapa nya relationer... eller för att ta bort några".

Jag har drömt om dig den senaste tiden. Drömmarna har varit så verkliga. Jag skulle nästan kunna skriva ner konversationerna nu i efterhand eller kunna berätta om hur det kändes att röra ditt ansikte. Det har inte varit några tunga drömmar, inget jobbigt och inte heller några stora kärleksförklaringar eller så. Fick ha dig bara för mig själv en liten stund, det kändes bra.

Sen har jag vaknat upp efter varje dröm, såklart. Har i nån kort del av nån sekund trott att det som hänt har varit verklighet, men när jag förstått att det bara var en dröm så har jag ändå bara fått ett leende på läpparna.

När jag senare sett dig och gett dig ett litet leende och du lett tillbaks precis som i drömmen, så känns det som att du vet vart du har varit.

De här drömmarna är de bästa jag har.

Jag har inte dig, inte i verkligheten, och det kommer inte vända heller. Så nästa gång jag ser dig, och jag i mina drömmars värld har sagt hej då, då kommer ditt leende för mig betyda att du vet det, men att allt kommer gå bra.






Inte för att du har en aning om vad som händer i mitt lilla huvud, tur att man kan skylla på drömmarna.

PLANEN FÖR DE NÄRMSTA KOMMANDE TIMMARNA:

1. Emelie kolllar sin facebook (jag får skynda på henne lite, effektivitet heter det)
2. Emelie kollar Skins S02E02, som jag redan sett, samtidigt som jag underhåller mig själv med vad som helst.
3. Vi kollar tillsammans på Skins S02E03. WIN-WIN-situation (mest för mig).

Ni kanske förstår hur tråkigt jag har haft det idag. Nu har jag piggnat till, helt fel tillfälle på dygnet och allt, men fy fan vad underbart att orka sitta upp. Just det, jag fick nyss sushi av Karolina och Emelie, och kall cola (ja, jag är petig när det kommer till mitt livs kärlek Empolio), vartfall - TACK!!!

De senaste dygnen har det varit krig på mig rygg. Jag har sovit men ändå varit i nåt väldigt konstigt halvvaket tillstånd. Att inte ens gå upp en dag vände upp och ner på allt. Jag skulle vilja säga att Ibux är min bästa kompis i hela världen, men då kanske nån skulle bli lite orolig. Känns bara stört att jag trott att jag har haft ont i ryggen en vecka för att jag sov på en för mjuk soffa. Dumma Pelin.

Anywhooo, du 1,5 läsare, den som ger mig sushi och en iskall cola nu står jag i skuld till resten av livet.