haveyoumetmarge

Idag har jag sovit bort exakt hela dagen, men har faktiskt ätit en riktigt bra frukost, och ska tvinga mig själv att lägga mig i alla fall i någorlunda tid. Helgen har varit helt fantastisk, Robin kom hit helt spontant och det har varit så sjukt mysigt. Emelies helt underbara Amanda har flyttat in med oss och det känns hur bra som helst. I lördags var vi och såg på Melissa Horn och Lars Winnerbäck som hade spelning uppe på Operataket. Robin köpte biljetter åt oss samma dag, men det var nog en av de mysigaste kvällarna jag har upplevt, fyfan vad härligt det var. Amanda hängde också med, och annars var det ett härligt gäng från jobbet där. Igår jobbade jag, men var faktiskt ute och joggade innan! Det var nog något av det jobbigaste jag har gjort och jag ville spy efteråt, men det kändes så jävla bra efteråt. Känns som att detta kan bli en bra period.

Nu ska jag och Amanda sätta på oss snabba brillor och kolla på Step Up i 3D.

PUSS.

Om allt går som det ska så kommer jag vara väldigt glad ikväll!!!!!!!!!!

Återkommer senare.

Mors då.

I år längtade jag till hösten redan i maj... nej men. Tiden här i Oslo har varit den mest fantastiska. Jag har träffat så otroligt många bra människor, hittat en stad och ett jobb jag älskar. Lärt känna mig själv bättre. Ändå har denna sommaren varit något av det långsammaste jag någonsin upplevt. Hade antagligen känt samma känsla var jag än hade befunnit mig, men saknar glädjen över livet. Jag var inte den mest hälsosammaste eller piggaste människan i vintras, men jag hade kul! Jag tyckte livet var mysigt. Jag var olyckligt förälskad i någon och det tog mig säkert ett halvår, om inte längre, att komma över det. Men jag kände något i alla fall. Jag kunde gråta, jag kunde skratta, jag kunde hata och jag kunde förlåta. Jag tror att jag är olyckligt förälskad i någon nu med, men jag vet inte helt. Denna person kommer jag aldrig att få - it's a cruel thing you will never know all the ways I tried - själva förälskelsen började nämligen med att jag insåg att personen aldrig skulle vara intresserad, och sen förstod jag att jag själv var det. Det är inte den bästa känslan i magen att hålla sig från att ens prova på eller försöka något, att det bara är att inse hur otroligt naiv och patetisk man är. Att det är lika bra att inte ens se på personen i fråga, för den värmen man får i kroppen och fjärlilarna i magen inte ens är värda att känna. Man blir så liten. Att höra ditt namn eller få veta att du var där eller här, bara höra något relaterat till dig får mig såklart att reagera lite... Jaha, var han där... jaha, vad sa han då? Men har lärt mig att bara inte göra det, att det fan inte spelar någon roll. Ja, jag vill också bli uppskattad, vill också känna mig gillad, vill också ha någon som skulle bli extra glad av att se just mig. Det är garanterad inte du. I min mage bor en pistol som alltid är laddad och det lilla hopp om dig som någonsin lyckas smyga fram avlossar automatiskt skottet som tar död på allt opassande, det som inte är välkommet. Jag hatar att jag känner så här. Men jag orkar ju inte känna något, så allt går otroligt segt fram. Snälla, spola fram nu.

Jag är rädd för att det alltid kommer kännas så här. Jag är rädd för att alltid vara trött. Jag är rädd för att aldrig ha ork. Jag är rädd för omvärlden, jag är rädd för mig själv.

Jag är inte glad. Jag är inte ledsen. Jag är inte olycklig. Jag är inte lycklig. Jag vet hur mycket allt omkring mig betyder... familj, vänner, hälsa, jobb. Just nu kan jag bara inte känna nåt, ingenting överhuvud taget. Jag vågar knappt lämna mig med mig själv, hjärtat börjar slå så otroligt fort och jag vet inte hur jag ska få stopp på tankarna som bara pumpas ut i mitt huvud, som får mig att oroa mig för allt, som aldrig får mig att koppla av. De där tankarna blir nästan som onda andar. Tror att det är därför jag inte kan sova eller bara göra ingenting, jag ser på tv-serier, läser eller kollar på film hela tiden när jag är själv, för att slippa tänka.

Ingen annan kommer kunna göra något åt detta. Och jag vet inte hur man gör. Världen känns inte mörk och inte ljus... bara grå.

Mycket och ingenting alls har hänt. Vaknade upp i morse vid elva när Empolio kom hem från jobbet (hon slapp, lyckosamma jävel), och var aspigg (ja, det är meningen att ni ska bli förvånade). Bestämde mig för att göra pannkakor (stig förvåning, stig) och vad fan händer? Lyckas bränna en pannkaka. Vad fan är oddsen för det egentligen? Jallafall. Brandlarmet tjöt igång och nu menar jag inte bara i vår lägenhet. Det låter som att jorden håller på att gå under och att man blir varnad, att ligg era jävlar, ligg som ni aldrig gjort förr, snart dör ni. I varje lägenhet i hela trappen låter det som att man ska dö. Så jag tvingar upp Empolio på en stol (skulle aldrig nått själv) för att klicka bort det. Funkar självklart inte... ringer Mr K (vår hyresvärd) i panik. Till slut förstår jag att det finns en jävla brandcentral en trappa ner och där står en faktiskt helt ok kille (vart har du varit under dessa månader?) och ska skruva av larmjäveln. Samtidigt springer det ut en småbarnsmamma, asorolig för att det antagligen brinner och en annan granne frågar vad som hänt.

Ja, där står jag då i min slita "Stadium says relax"-t-shirt och rosa sidenpyjamasbyxor med rosa stjärnor i olika nyanser på i storlek 158-164 (total sanning) och erkänner att jag bara skulle göra pannkakor. Ligga med grannen? 86. Förutom denna lilla incident så har vi ju även fått en klagolapp upptejpad på ytterdörren efter en "stillsammare efterfest"... Inbjudna till nästa grillning på gården? OFF-fucking-COURSE, eller kanske inte.

Ja, annan intressant kuriosa är att en gäst på jobbet satt och slickade på senaps- och ketchupflaskorna på bordet. Inga konstigheter.

Loggar in nångång då och då här och tänker att jag ska få något skrivet, men jag vet aldrig vad jag ska ordbajsa om den här gången... Haha, kul ord egentligen, ordbajsa (tack för alla MVG:n, kära förmåga). Anywho.


Den här sommaren har varit plus/minus-noll. Inget har hänt, alls, överhuvudtaget. Har längtat efter något, kanske någon. Har inte haft kraft att ta tag i min längtan. Min favoritsysselsättning har varit att sova eller kolla på serier. Jag har inte badat en endaste gång, inte ens grillat. Har inte haft på mig badkläder ens. Har jobbat sisådär mycket. Har druckit en skvätt nån gång då och då. Har filosoferat lite, gråtit en skvätt nångång och fått mig några underbara stunder med härliga människor och skratt. Men allt är inte här. Jag är ju här, men jag har ingen aning om var här är. Eller vart jag ska. Blir stressad av alla andras stress inför framtiden. Längtar hem till mammas famn. Till mina systrars skratt och mina bröders kärlek. Jag orkar inget längre. Det skrämmer mig. Men jag orkar inte ens bry mig om att jag inte orkar nåt. När ska jag sluta vara trött? När ska jag börja känna nåt igen? Ingen aning. Jag är omringad av så många bra människor, så många härliga personligheter och bra vänner. Ändå har jag inte kunnat ta nån till mig, har inte kunnat anstränga mig. Kan bara tänka på att utan Emelie hade nog denna sommaren inte gått, inte alls lika bra i alla fall. Tack sötis för att du aldrig i ditt liv skulle kunna döma, varken mig eller en främling. Du får mig faktiskt att öppna ögonen, lite mer varje dag. Jag ser de små sakerna du gör för mig, även om du inte ser att jag ser.

PUSS.